M. Buber sid 3
Eva Moberg



anspråkslöshet förleder alltför lätt ateisten att svälja det hos honom som oupplösligt hör samman med hans gudstro.
Buber lär på många håll ha blivit ett slags alibi för sökande ateister, som genom honom får en religion utan att behöva stötas av förnuftsvidrigheter. De tar tacksamt emot hans idé om det eviga Du-et och får därigenom ett substitut för en personlig Gud. Men detta är både ytligt som ateism och orätt mot Buber. Ty för Buber är utan tvekan det eviga Du-et ett personligt begrepp och, vad mera är, hans värld av genomlyst tillförsikt och "helig" närvaro förutsätter uppenbarligen en tro på ett gott, utommänskligt väsen. Det är lätt att låta lura sig av Bubers egna utsagor om religion och ateism. För honom är nämligen religion ett slags "helgat" liv, medan gudstro kan vara mycket långt från religion.
"Den som känner världen som något att använda sig av, känner inte heller Gud på annat sätt. Hans bön är en avlastningsprocedur; den faller i tomhetens öra. Han är den gudlöse - inte ´ateisten` som tilltalar det namnlösa från fönstret i sin kammare, där natt och längtan råder".
Vad ateisten kan tillgodogöra sig hos Buber är däremot bland annat hans engagemang för människans frihetsmedvetande contra deterministiska ödestro.
Som fruktansvärt sanna upplever jag hans ord om jagets känsla av fångenskap i det nutida vetandet om människan. Ju mer vi kartlägger människan, dess ofriare känner hon sig. Det som vi ännu kallar frihet är bara det som vi ännu inte har lyckats utforska. Men att bli fri från tron på ofriheten betyder att bli fri, säger Buber. För att citera en internationellt känd aforism:
"Enligt alla erkända flygtekniska rön kan humlan inte flyga, på grund av kroppens form och vikt i förhållandet till den totala vingytan. Men det vet inte humlan - hon flyger ändå."
Och när vetenskapen fått fram förklaringen till att humlan flyger? Ja, humlan flyger som vanligt. Men när människan ständigt övertygas om sin begränsning och om makten hos alla samverkande omständigheter, så kan hennes eventuella latenta flygförmåga förtvina mer och mer; tills den flygförmåga som kunnat få en slutlig förklaring inte längre kan studeras. Som Buber säger: "människans känsla av att varje förändring är hopplös driver henne därhän att den blir fullkomligt omöjlig."
Jag menar naturligtvis inte, att forskningen om människan är skadlig eller borde hemlighållas eller något liknande. Tvärtom, i stället måste man göra det mer klart hur fragmentariska och provisoriska och delvis motsägande som kunskaperna om oss i själva verket är. Och hur de kan utnyttjas i positiv riktning - t.ex. den psykologiska erfarenhet enligt vilken tron att något är möjligt starkt bidrar till att göra det möjligt. Denna kunskap används numera vanligen negativt: vi vet nu på ett mer ofrånkomligt sätt än tidigare att allt är möjligt ifråga om ondska, att de allra flesta människor kan bli i stånd till praktiskt taget vilka missgärningar som helst. Vem kan tro på människan efter detta? Så intar resignationen sin plats i djävulscirkeln. Man glömmer att också det omvända gäller. Jag instämmer med Jon Dewey: "En förnyelse av tron på den mänskliga naturen, på dess möjligheter i allmänhet och på dess förmåga att påverkas av förnuft och sanning i synnerhet, är ett säkrare skydd mot diktatur än materiell framgång eller from dyrkan av vissa legala och politiska former."
Svaret på determinism är inte gudstro utan den befogade uppfattningen att människan inte är något statiskt och enhetligt, utan något som är under utveckling, som bär på möjligheter som vi inte känner till, lika litet som neanderthalaren kunde föreställa sig dagens människa. Vi påverkas bland annat också av idéerna om oss själva. Människans oerhörda möjlighet och risk är att hon själv kan manipulera med villkoren för sin utveckling. Men uppfattningen om verkligheten är avgörande för den verklighet som människan kommer att skapa.
Om alltså determinismens instängdhet mycket väl kan avvisas utan gudstro, så kvarstår ändå frågan: Kan människor i allmänhet orka med att förnyas, förändras, på något annat sätt än genom tron på att en övermänsklig makt önskar det? Varför är Bubers tro på individens möjlighet att "ta sig samman" så smittsamt okuvlig? Förmodligen på grund av den underliggande förvissningen att det är Guds rike som ska förverkligas. Men hur många kan få "den tro som försätter berg" av förhoppningen om att det är ett människo-värdigt rike som ska förverkligas?

Retur sid 1

Eva Mobergs Hemsida

Gud Bevare oss för herren ( Ordfront )

Home